Min sida

Min sida- Jag är på gång....

2010-05-19T14:00:00.000-07:00

Vet inte vad som tagit tag i mig men det är nog en bacill som jag inte känner igen.
Jag har nämligen fått lust till att börja träna. Hörde ni? Börja träna.....

Nu innebär inte det att jag ska bli någon atlet utan bara lite mer fit om jag ska uttrycka mig lite käckt. I samband med att jag vill gå ner i vikt så är ju motion viktigt. Så viktigt för att förbränningen ska fortsätta. Och jag känner mig till och med motiverad till det.

Skulle tro att det finns några personer som påverkar mig i detta. Jag har en svåger som har en förmåga att trycka på rätt knapp utan att han verkar göra sken av det. Han pratar indirket om träning och kost och motion så pass så att jag blir inspirerad. Själv har han ett handikapp men gnäller aldrig över detta utan motionerar på sitt sätt, spelar golf och jobbar som vem som helst. Han är beundransvärd den mannen. Sen har han också ett sätt att berömma utan att berömma.... Ja det låter lite snurrigt men han säger det med finess på ngt sätt. Tex. Det är ju bara att du testar om du kan för ngt kan du. Funkar det inte så testa ngt annat. Ja hur svårt kan det vara när han säger så.
Flickorna på jobbet gör på ett annat sätt. Dom säger att på torsdag går vi alla till gymmet en stund. Du ska med för du är ju här då. Så blir det med det liksom. Det är bara att hänga med.

Dessa personer får igång mig vill jag påstå. Ska bara bestämma mig för vad jag vill träna. Men det kommer nog- jag känner det på mig för jag är på gång!

So here I come- Beach 2011

Träning ger färdighet!

2010-05-12T13:15:00.000-07:00

2010 är ett bättre år. Ett mycket bättre år för det har jag bestämt att det ska vara. Vissa saker får man faktiskt bestämma sig för att påverka för att det ska bli som man önskar.
Jag lovade mig själv att fokusera på att må bra, att få vara glad och att njuta för stunden. Det går ganska bra men jag tränar mig fortfarande.
Man brukar säga att träning ger färdighet. Men stämmer det?

En av min sons gamla lärare sa en gång att om man vill bli fotbollsproffs så måste man träna lite varje dag för man vaknar inte en dag och platsar i landslaget.
Det är därför jag inser att jag måste träna på att tänka på mig själv, att tänka på hur jag vill ha det och hur jag vill må. Jag måste göra val och prioriteringar och jag kan erkänna att jag tycker det är svårt. Jag måste vända mina tankar och jag måste våga tänka nya tankar eller tänka gamla på ett nytt sätt.
Än så länge så är jag nog bara på träningsläger.

Gång på gång så drabbas jag av de gamla tankarna om att inte duga eller räcka till och just då undrar jag om jag någonsin ska få vara lycklig. Om jag någonsin ska få känna mig nöjd. Kanske är jag lite sådan som människa att jag måste må lite dåligt då och då. Kan det vara så att jag måste må kass för att känna att jag mår bra? Tänker att detta måste jag träna på- att tillåta mig må bra och att välja bort att må dåligt.

Allt som oftast så tar livet tar sina egna vägar. Jag som tror på ödet tänker att det nog är meningen med det mesta som sker. Eller rättare sagt så tänker jag så när jag har mina goda stunder.... i eftertänksamhetens klockhet med andra ord.
Jobbet, barnen och familjen har påverkat mig i så många år i både positiv och negativ bemärkelse. Men jag har låtit det ske och jag låter det fortfarande ske. Ansvar, plikttrogenhet och värderingar är viktiga saker för mig. Men det måste vara värt det....

Är det något jag tränar mig på så är det att ställa mig frågan: Är det värt det?

Min sida- ADJÖ 2009

2009-12-31T03:04:00.000-08:00

Summeringen av 2009 slutar bara i en stor suck- vilket djävla skitår.
"Krisens år" kallas det i var mans mun. Jag håller fullständigt med.
Av 365 dagar så kan jag lugnt säga att 300 har varit skitdagar.
Men även skitdagar kan bära frukt. Jag har fått kämpa med mig själv för att växa.
Många tårar har hjälpt till att läka även om jag inte är ända framme.

Trots detta så har jag nått många milstolpar i mitt liv.
Jag har gjort mig av med många energitjuvar, problemområden och andra "spöken".
Har också tagit stora steg mot att faktiskt veta vad jag vill göra i resten av mitt arbetsliv.
Kanske har jag hittat rätt efter många års trevande.
Vet vad jag är bra på men också vad jag är mindre bra på.

Vänner har försvunnit, vänner har kommit.
Dom som man trott var ens vänner visade sig vara allt annat än just det. Dom som man bara trodde var en ytlig kontakt visade sig finnas där när det behövdes.
Det gäller att våga säga nej till dom som man inte vill ha som vänner.
Det är tungt men det går att öppna dörrarna för nya.
Det får ta tid.

En del släktningar visade sig vara sämre än sämst och en del bättre än förväntat.
Nyfödda släktingar har fått mig att le med hela hjärtat och fått mig ta steg jag inte trodde jag kunde ta.
Det finns en fin sak med att förlåta och gå vidare utan att för den sakens skull glömma.
En dag i taget och ett litet steg framåt kommer göra saker bättre med tiden.
Det får ta tid.

Barnen har visat på andra sidor- sidor som jag inte visste fanns. De har börjat bli stora med helt andra behov än jag visste att de hade. Jag har varit både chockad, ledsen och förvirrad som mamma. Har inte vetat och vet inte hur jag kan vara som bäst.
Det får visa sig.
Det får ta tid.

Tvåsamheten kräver andra saker nu- det är svårt att hitta rätt när familjen krävt all tid i många år. Det har varit ett sökande efter samhörigheten mellan två vuxna som glömt bort hur man tar hand om bara varandra. Det har visat sig viktigt att ta fram drömmarna som man glömt bort.
Drömmarna börjar vakna men är inte helt klara än för vi är ju inte där än där tvåsamheten är total. Det är som att leva i ett vakuum av både längtan och fasa. Det blir bra.
Det får ta tid.

Jag- vem är jag som vuxen? Vet inte det riktigt ännu. Letar efter svar och inser att det bara är jag själv som kan skapa det nya jaget- det vuxna jaget. Det ska bli 2010 års projekt.
Det får ta tid.

Ett nytt år vankas och vad har det i sitt sköte?
Det kan inte bli sämre än 2009 så av hela mitt hjärta välkomnar jag 2010.

2010- nu vänder vi blad!

"Min sida": Det bara maler och maler

2009-10-30T10:55:00.000-07:00

Jag är inte en sådan människa som någonsin ångrar det jag gjort även om det inte blev som jag tänkt mig. Även om det kan mala i huvudet ett tag så tar jag snabbt nya tag och tänker: Shit happend. Snabbare än tåget är jag igång med nästa projekt för jag inser att det bara är jag själv som kan förändra något.

Men det finns dock två saker som påverkar mig så starkt att jag inte kan släppa tanken även om jag försöker. Dessa två saker gör mig så ledsen, sårad och förtvivlad och kommer när jag får en känsla av att vara förådd eller får en känsla av att ha blivit lurad.Då kan jag inte för alla pengar i världen släppa den tanken. Det maler och maler tills jag blir galen.

Idag berättade jag för en av mina vänner om hur jag känner mig just nu. Hon är en klok och mycket begåvad person. Hon är dessutom stencool. Hennes tankar och åsikter betyder mycket för mig.
Hon sa bara rakt ut: Du vännen- "Djävulen tar ut sin lön förr eller senare" så släpp det, konstatera att du må vara lurad eller förådd men du är frisk i huvudet, underbar som vän och en sann hjälte i mina ögon.
Då slöt jag mina ögon och kunde säga till mig själv: Du duger som du är och du har gjort rätt prioriteringar.

"Min sida": Gamla tanter, sjuka katter och förbannande bilar

2009-10-28T13:23:00.000-07:00

De senaste dagarna har varit så pass turbulenta så att jag kunde tro att jag åkt någon karusell som hängt mig upp och ner.

Först började veckan med ett bilhaveri utan dess like. Bilen behövde akut åka till "farbror bildoktorn" som beordrade behandling för 10 000- tals kronor. Jag bara suckar:
Pengar in = pengar ut!

Sen fortsätter veckan med att min gamla goa mormor blir krasslig, eller rättare sagt krassligare. Hon är gammal, sliten, hör och ser dåligt. Min mamma är på utlandssemester så jag känner mig manad att "ta över rollen" som hennes ögon och öron och personliga vårdare trots att hon har en dotter till och fyra andra barnbarn.
Dessutom har mormor blivit mycket sämre de senaste dagarna. Eller är det inte så- kan det vara så att hon är ledsen för att hon saknar de dagliga kontakterna med min mamma? Kämpar med mitt schema för att få dagarna att gå ihop. Måste ringa mormor innan mitt första möte för dagen, skyndar att hinna ringa henne på kvällen innan hon ska sova. Frågar- behöver du någon hjälp imorgon, ska jag handla något på vägen hem? Jag gör så gott jag kan men jag räcker inte till. Jag bara suckar:
Gammal är äldst och förtjänar respekt och omtanke- men var finns tiden?

Dessutom så blir mormors katt sjuk och behöver veterinärvård. Vem ska ta katten till veterinären? Ska jag som hennes barnbarn ta en semesterdag- eller vem ska göra det? Ringer och försöker trixa med någon annan som kan ta katten till doktorn. Ingen kan. Ringer till jourhavande veterinär för att få någon att eventuellt komma hem och behandla katten på plats. Mormor kan ju inte gärna ta färdtjänst med katten. Ingen veterinär svarar. Får bara en uppmaning att vara vänlig och lämna ett meddelande. Jag bara suckar:
När fan ska veterinären ringa tillbaka?

Just nu vill jag bara dra något gammalt över mig och sova tills det blir sommar igen.

"Min sida": Levande ljus, öppen brasa och resekataloger

2009-10-18T12:41:00.000-07:00

Att ta sig igenom hösten är ett måste för att få uppleva vår och sommar igen. Levande ljus och en brinnande öppen brasa gör det mycket lättare.

Att titta i resekataloger är också en sak som får mig att må bra. Att längta och drömma sig bort en stund. Bläddrar fram och tillbaka och hittar hur många ställen som helst som jag vill åka till,

Idag sken solen så fantastiskt som den bara kunde. Det var 9 grader varmt och vindstilla. Vi vandrade ett par hundra meter längs havet och jag kände mig fri. Fri från höstångest och längtan efter sommaren. Havets brus fyller mig med kärlek- kärlek till livet. För en stund så kände jag mig som ett med hösten. Hade det bara varit såhär varje dag så hade jag inte behövt längta efter sommaren- då kunde jag ha njutit även av denna årstiden.

Tror jag stannar i tanken ett tag- i tanken att även hösten kan vara underbar.

Min sida : Eftertänksamhetens klokhet

2009-09-26T01:44:00.000-07:00

....stillar min kropp, mitt sinne och min själ. Det som verkar vara så svårt är så lätt.

När ett nytt litet liv kommer till världen och öppnar ögonen för första gången är livet helt magiskt. Ett litet liv födds utan förutfattade meningar, utan invanda mönster och helt utan förmågan att döma.

Vilken befriande tanke det måste vara få se världen så naket. Varje ny tanke som kommer till en nyfödd är helt ofördärvad och är en helt ny upplevelse.

Tänk tanken att få vakna med en nyfödds förmågor och oförmågor. Trolla dig för ett ögonblick till den situationen och känn hur det skulle vara att få vara helt tom och att alla människor du möter kommer till dig för att du ska lära dig något och träna dig på livet.

Föreställ dig för en minut att det du upplever här och nu aldrig någonsin tidigare har hänt- hur skulle du då möta dina medmänniskor?

*Min sida": Ensamhet= deppighet

2009-09-19T09:29:00.000-07:00

Bara tanken av att hösten närmar sig tar kramptag i mig. Efter den 22 augusti varje år så dör jag en smula. Konstigt va?
Egentligen inte. Vi har bröllopsdag den dagen och brukar hitta på något mysigt och efter det så är det nästan 10 månader tills nästa semester. Jag håller på att dö av tanken att jag inte har så mycket mer än jobb att se framemot.

Mannen min har alltid mer än mig att se framemot. Han har nämligen ett jobb som ger en bonus i form av en utlandsresa i slutet av september varje år. Jag är grön av avund och hatar det varenda gång. Jag vill också vara med och dela detta och vill också ha något att längta efter.

Att leva ihop med samma man sedan 1986 kräver sitt tålamod och sin kärlek. Självklart missunnar jag inte honom resan men jag vill vara med.
Allt slit vi haft, alla kriser vi tagit oss igenom och alla kärleksstunder vi delat gör att jag känner mig halv när han är borta från mig. Det är inte så att jag inte klarar det men jag tycker det är trist. Träning ger färdighet säger någon, en annan säger men ni har ju hela livet kvar. Men det betyder inget- jag vill inte vara själv.

Konstaterar att känslan av ensamhet är min största fiende och det gör mig deppig. Att ha drömmar och något att se framemot innebär för mig att jag delar en innerlig tanke med en annan person. När den personen är borta är jag inte i balans utan känner mig halv.

Min sida: Det blir inte alltid som man tänkt sig

2009-08-25T07:32:00.000-07:00

Det verkar vara en ständig melodi i mitt liv- det var inte så det var tänkt....

Jag har en oro som gnager i mitt inre. En oro för allt och inget och en oro för det som inte går att ta på. Har ett bra liv, en go familj och goa vänner. Jobbet är också bra frånsett en liten detalj som spökar dvs det där projektet som jag inte ser någon ände på. Det känns som att jag har avigsidan utåt.

När jag känner mig så här eländig så finner jag inte egna vägar mot ett läkande. Det bara gnager och gnager. Ena stunden en ledsamhet och nästa ett status som verkar ok. Det saknas mao en balans. Detta är inte lätt för mina nära och kära och synnerhet inte för min man. Han blir skogstokig ena stunden och ledsen den andra. Vet inte hur jag ska hitt rätsidan.

Jag funderar på om det är mitt behov av att ha kontroll över livet som gör att jag hamnar med avigsidan utåt. Skulle tro det. Det känns hur som helst för djävligt just nu men jag vet att det löser sig.
Det gör det alltid.........................

"Min sida": Tankekraft till min vän!

2009-08-11T13:46:00.000-07:00

Nu, i natt och hela dagen imorgon är jag i mina tankar hos min mycket goda vän. Jag följer hennes dag och hennes vedermödor hela dagen och tänker goda tankar att allt ska bli bra.
Vill att hon ska känna att jag finns där trots alla mil vi har emellan oss.
Tänker att hon vet att om jag kunde så skulle jag vara där bredvid henne. Jag skulle hålla henne i handen, klappa på kinden och badda pannan. Jag skulle viska i hennes öra att det finns inget att oroa sig för och att allt blir bra. Tänker att om det finns en god Gud så vet han vad som ska göras.

Vad är det som gör att vissa människor- särskilt de som är godare än godis- ska drabbas?
Vad finns det för rättvisa när dessa människor om och om igen får ta emot livets hårda smällar?

Till dig min underbara vän- jag finns där hela tiden!

Love and kisses

Min sida: De sista skälvande timmarna

2009-08-10T13:01:00.000-07:00

Sitter med en stor klump i halsen. Min semester är nu till ända. Det är några fåtal timmar kvar av vad det blev av semestern 2009. Vad ska jag nu se framemot och hur ska jag klara av att längta så länge som till sommaren 2010?

En sammanfattning av semestern kan sägas med några få ord: Kluven i bitar igen!

Hade två veckor i slutet av juni och nu har jag haft två veckor till. Alltså allt som allt fyra veckors semester. Det är för lite- det känner jag i hela min kropp och själ.

Men hur många veckor skulle jag behöva ha för att längta efter rutiner och vardagen? Jag kan ärligt inte säga att jag någonsin längtat efter det.

Nu är det bara till att försöka samla ihop prylarna jag ska ha med mig imorgon. Få se nu...

Laptop, laddare, mobiltelefon och öronsnäckan, anteckningarna, lunchmat, vattenflaskan, parkeringstillståndet, nycklarna och väskan. Men herregud- var är min väska..........??

"Min sida": Sommaren kommer av sig hela tiden

2009-07-25T02:00:00.000-07:00

Varannandagsväder är det värsta jag vet. Fullständigt avskyr när det inte går att planera vare sig aktiviteter eller mat.

Igår var jag helt inställd på att vi skulle grilla vilket jag nogsamt hade planerat mina inköp efter. Hela dagen ser det ok ut men framåt kvällen när det börjar bli dags för mat så drar det ihop sig till åska. Fick hastigt slänga ihop spagetti och köttfärssås. Hur kul är det?

På en stor golftävling i ett område väldigt nära mig var det likadant. Ena sekunden var det varmt och tryckande så shorts och pikétröja kändes för varmt. Nästa sekund är det åska och hällande regn. Hur kul är det?

Det känns som att sommaren kommer av sig med jämna mellanrum. Eftersom jag fullständigt avgudar solen så blir jag lite smått deppig av regn på sommaren. Kan inte för mitt liv förlika mig med att det inte är som mina barndomssommar alltid var. För då var det alltid sol........

"Min sida": Känslomänniskan i ett nötskal

2009-07-15T12:04:00.000-07:00

Jag är en känslomänniska i ur och skur. Det är inget jag är stolt över de dagarna som jag går i ett töcken av undantryckt ilska eller ångest av oro. Dessa dagarna är inte många i förhållande till de dagar då jag är en glad, pigg och trevlig tjej. Men dagarna då jag inte mår bra får mig att må ännu sämre. Ärligt talat så skäms jag....

Att vara en känslomänniska innebär att jag ger mycket energi till människorna i min omgivning. Jag är en sådan person som folk i min omgivning litar på ska ge hela tiden. När jag inte är på topphumör så märks det så tydligt. Det är då jag skäms över mig själv. Det suger musten ur mig.

"Min sida": Att dra en rövare med sina föräldrar

2009-07-10T04:42:00.000-07:00

Nu har vi hamnat där man gör med tonåringar i huset. Vår äldsta son försökte dra en rövare med oss idag. Igår berättade han att han skulle till en kompis på filmkväll. Vi anade oråd redan då. Filmkväll? Skulle inte tro att fyra 17 åringar ägnar en fredag mitt i sommaren på filmkväll. Det hade inte jag gjort i alla fall.

Idag kröp det fram när vi sa.....du vi kan köra dig till kompisen och hämta dig eftersom vi själv ska till våra vänner som bor i närheten. Helt plötsligt så var det inte intressant och då stannade han hellre hemma för det blev så struligt upplyste han oss. Samtalet ägde rum via telefon och samtalet tog snabbt slut.
Efter några minuter ringde han upp igen.

-Hej mamma det är jag. Du det är så att vi hade tänkt åka till Köpenhamn och det var ingen filmkväll som var planerat. Jag fick lite dåligt samvete och ville berätta det. Är det omöjligt att jag får följa med mina kompisar? Vi ska ta tåget 17.53.

- (Denna mamman fick tänka snabbt för vilket var poängen- att han försökt lura oss eller att han återkom med sanningen) Är det så att du tycker det är ok att du försöker dra en rövare med dina föräldrar?

- Nej självklart inte det är därför jag ringer. Men jag har inte tänkt dricka en massa sprit men jag vill vara en normal tonåring som kan göra lite sådana här utsvävare. Snälla jag kan väl få.

- Ja det kan du få men vi lämnar och hämtar dig vid tåget.

- Men är det nädvändigt, jag kan ju sova hos kompisen i stan.

- Du väljer du själv. Antingen accepterar du att vi hämtar och lämnar eller så blir du hemma. Vilket väljer du?

- Det är ok att ni hämtar och lämnar bara jag får åka och jag lovar att inte dricka sprit.

- Ok- skynda dig hem då så pratar vi igenom vad som gäller.

- Ok- tack mamma. Jag kommer.

I mitt stilla sinne så funderar jag på vad som är värst. Att vara tonåring och vilja så mycket eller att vara förälder som vet vilka faror som finns? Jag konstaterar att det är lika illa. Ingen av oss känner oss mogna för denna fasen egentligen. Men den bara kommer och vi måste möta den tillsammans. Vi måste sätta upp gemensamma regler och vi måste vara överens om vad som gäller.

"Min sida: Att se med hjärtat

2009-07-07T13:54:00.000-07:00

Sorgen efter Michael Jackson grep tag i mig idag. Han var en sång och dansman utan dess like.
Minnesstundens tal ruskade tag i mig och skakade om mig. Ena stunden förbannade jag dessa människor som aldrig gav honom dessa ord när han levde. Andra stunder grät jag med deras sorg och förstod att saknaden efter honom kommer vara ofantligt stor.

Brooke Shields talade om honom skrattandes, skojandes och leende. Det värmde mitt hjärta. Kongressledamoten pratade om att han var en ikon, en god samarit och det var fint.
Stevie Wonder sa att Gud behövde honom mer än vi och därför är han borta men ändå här.
Fina ord om en fin man tycker jag. Jag blev djupt berörd.

Brooke sa också att Michael menade att man skulle se med hjärtat. Då brast det totalt för mig.
Att se en människa med hjärtat kan det finnas en finare sätt att säga att det gäller att genuint lyssna och se det hjärtat upplever.

Alla vi stressade männsikor borde ta oss mer tid för att se med hjärtat. Jag ska göra mitt allra bästa för att leva så. Både jag och min omgivning kommer må bra av det.

Vila i frid Michael Jackson- må du få ro!

"Min sida": Stulen vänskap

2009-07-06T14:27:00.000-07:00

Att bygga upp ett vänskapsförhållande tar lång tid och att rasa ett går snabbt. Jag konstaterar att vänskap betraktas på olika sätt av olika människor. Att ge och ta är inte lika självklart för alla.

För mig bygger vänskap på förtoende. Ett förtoende som baseras på att jag vill dig väl oavsett i vilken situation du befinner sig i. Vänskap är när jag ger mer än jag tar. Det finns kärlek och värme i ett sådant förhållningssätt.

Förakt, hån och lurendrejeri spelar inte på samma planhalva även om man ibland brukar påstå att det är vänskapsmedaljens baksida. Oavsett baksida så finns det inte i min sinnesvärld att fortsätta vara vän men en person som använder ovan nämnda beteende mot mig eller andra.

Då har du blivet min fiende. En fiende jag vägrar se, höra eller uppmärksamma.
Du har stulet min vänskap och det gör ont.
Det gör så ont i min redan sargade själ så jag ifrågasätter vänskap överlag.

"Min sida": Ett längtande folk

2009-07-05T03:56:00.000-07:00

Tänk vad enkelt livet är när solen skiner trots att jag inte har semester. Vardagsbestyren och alla måsten blir lättare att ta hand om. Att stiga ur sängen sker med lätthet. Solen har en läkande effekt för själen.

Min familj och jag har varit i Turkiet i två veckor och vi har varit hemma en vecka nu. Det känns ändå som det var en hel evighet sen vi kom hem....
Det är märkligt hur tom man blir efter att längtansfasen har klingat ut. Att längta efter att få resa iväg är nästan halva nöjet med en semester. När resan sen väl är över så blir det lite antiklimax. Skulle tro att det delvis beror på att vi just nu inte har något att längta efter.
Visst pratar vi om nästa resa, om vart den ska gå, när den ska bli av och om vi får råd till det.
Men det hjälper inte riktigt.

Jag tror att vi svenskar är ett längtande folk. Ett folk som längtar efter att få längta efter ett mål där i fjärran. Det rör sig säkert om att höst, vår och vinter innehåller få dagar med sol och värme. Värme och sol har ju en vetenskapligt bevisat läkande effekt för trötta själar.
Är det därför vi behöver längta?